Inför underhållskonferensen ”Det offensiva underhållet” bestämde jag mig för att göra en tillbakablick – ända till 1972 – för att se vad som idag faktiskt kan anses vara nytt.
Jag plockade fram boken Förebyggande Underhåll II – Tillståndskontroll, utgiven av Idhammar Konsult AB 1972, och hittade följande inledning:
”Tendensen inom dagens industri är att allt högre vikt läggs på tillståndskontroll, primärt under drift, och att förekomsten av programmerade utbyten och reparationer reduceras.”
Jag minns att jag – och många andra i branschen – hade förespråkat just det här synsättet långt innan det skrevs ner. Så även om citatet kommer från 1972, var budskapet inte nytt.
Det pratas fortfarande mycket om att optimera underhållsinsatser och kostnader. Inte så mycket i industrin längre, men i hög grad inom akademiska kretsar – till exempel på universitet. Där lär man fortfarande ut saker som ute i verkligheten ofta redan hunnit vidare. Det är ingen hemlighet att det som undervisas akademiskt ofta har några år på nacken.
Jag själv stöter fortfarande på både litteratur och föreläsare som visar samma gamla vanliga graf. Den där man ser hur kostnaderna för avhjälpande underhåll (AU) ska minska när förebyggande underhåll (FU) ökar. Även produktionsbortfall ska minska – åtminstone tills FU själv börjar skapa stillestånd. Därefter börjar man diskutera var det optimala FU ligger.
Det här synsättet håller – men bara om man med FU menar ett underhåll som uteslutande bygger på programmerade byten, reparationer och överhalningar. Men det är ju en typ av FU som vi sedan länge vet inte stämmer. 1968 var då jag lärde mig hur fel utvecklas och distribueras i tid.
Idag vet vi, genom praktisk tillämpning, att bara cirka 10 % av fel i mekaniska komponenter är regelbundna och förutsägbara Att försöka optimera FU utifrån detta synsätt är i bästa fall meningslöst. Ändå lärs det fortfarande ut.
För ungefär ett år sedan lyssnade jag på en presentation om hur RCM (Reliability Centered Maintenance) hade implementerats. Den amerikanska marinen berättade att de, genom att överge rutinen med regelbundna överhalningar av ett stort antal komponenter, lyckats sänka sina kostnader för förebyggande underhåll med hela 80 %. Och detta skedde så sent som för tre år sedan!
Redan i Förebyggande Underhåll II visades en alternativ graf: om FU baseras på en balanserad mix av kostnadseffektiva tillståndskontroller och andra riktade aktiviteter, finns inget givet ”optimum” – det går att förbättra löpande. Kanske dyker även den grafen snart upp på universiteten.
Visst har det utvecklats nya produkter inom underhåll – särskilt inom tillståndskontroll, datorteknik och materialval har det skett stora framsteg. Men när det gäller de grundläggande underhållsfilosofierna och synen på underhållsekonomi. Ja, då har det inte hänt särskilt mycket. De fakta vi redan känner till och har bevis för, används fortfarande alltför sällan i praktiken.
Låt mig avsluta med ett färskt exempel. Det jag upplevde förra veckan var inget nytt, tvärtom, det är exakt samma typ av problem som jag ofta stötte på i underhållsorganisationer redan 1970.
Förra veckan gjorde jag en CBP-utvärdering (Current Best Practices) hos ett stort livsmedelsföretag. Där satte man inspektionsintervaller baserat på utrustningens kritikalitet: högsta kritikalitet = inspektion varje vecka, näst högsta = varannan vecka, och så vidare.
Men det är fel. Kritikalitet ska inte styra hur ofta man inspekterar. Eller hur?
Om du som läsare vet varför – skicka gärna din förklaring till mig via e-post.
Vad tycker du?
Jag räknar inte med att alla håller med mig i allt jag skriver här. Har du synpunkter – positiva eller negativa – så tveka inte att höra av dig direkt. Jag svarar gärna: info@idcon.com
